”Så brakade helvetet loss. Alla proteströrelser i Italien sammanstrålade i en gemensam manifestation i Rom, ”Enade mot krisen”, efter ett upprop från studentrörelsen, Fiat-arbetarna och de sociala centren – samtidigt som ett misstroendevotum hölls mot Berlusconi i tvåkammarparlamentet (deputeradekammaren och senaten). Studenternas protester mot Gelminireformen av utbildningen och arbetarnas mot åtstramningspaketen möttes den 14 december. Polisen hade skapat en enorm ”röd zon” spärrat av hela området runt Montecitorio, där kammaren och senaten sammanträdde. När demonstranterna från alla håll i staden försökte ta sig fram till Montecitorio angrepp polisen och den största kravall Italien skådat sedan Genua bröt ut på gatorna.
Vi har just kommit tillbaka från demonstrationen till Sapienza-universitetet efter en lång extraordinär dag, både i förhållande till antalet som deltagit men också utifrån nivån på den radikalitet som många demonstrationer uttryckte. På ett gemensamt och enhetligt sätt försökte alla demonstranter, från studenter till prekära arbetare och sociala center, ta sig genom staden och försöka ta sig fram till Montecitorio, för att komma fram till parlamentet för att där kunna uttrycka sitt missnöje och för att kunna förkasta regeringen underifrån.
Detta gemensamma och enhetliga agerande praktiserades på många av Roms gator när man närmade sig den enorma ”röda zon” som ordningsmakten spärrat av. Denna form av dynamik konfronterades därefter av polisen med tårgas och batongchocker, efter att man nått fram till Piazza del Popolo. Därifrån försökte demonstranterna ta sig vidare för att nå Montecitorio, när det blev klart att Berlusconi redan hade vunnit förtroendeomröstningen med tre röster, och då skedde de hårdaste angreppen från polisen. På torget skedde ett motstånd på en kollektiv massnivå mot polisangreppen som nu nådde ända fram till Piazza del Popolo.
Vid denna punkt samlades vi återigen till en demonstration, som delades i två delar mellan Piazzale del Popolo och Piazzale Flaminio, längs Muro Torto och som nu slutligen nått tillbaka till Sapienza. Det är ett politiskt faktum att det varit en otrolig dag, där hundratusentals studenter, tillfälliganställda, arbetare, kollektiv och de jordbävningsdrabbade från Aquila tog sig ut på Roms gator.
En dag vars sammansättning hade en otrolig kraft, styrka och vrede.
På andra sidan fanns representationens politik, en politik i den barrikaderade och militariserade parlamentsbyggnaden il Palazzo som försökte att göra sig onåbar från konflikter och samhället. I senaten och kammaren pågick interna stridigheter, postfascisten Finis ”futurister” splittrades, men det är en torr och trist dynamik jämfört med den sociala dimension utanför.
Dagen på gatorna visade på ett extremt handlingskraft och livlighet. Ilskan och indignationen hos hundratusentals människor fick dem att gå ut å gatorna. Det rörde sig inte om ett agerande från en minoritet utan en massdynamik: den är ett nytt fantastiskt faktum, som plötsligt dök upp i ett lan som tills för några månader sedan verkade vara helt förstelnat under den populistiska ledaren Berlusconis konsensus.
Vi måste därför betrakta dagens händelser med öppna ögon, för att fullt ut förstå den komplexitet, de nyanser, de uttryck som framträdde för att förstå att det skett ett språng och inte var vilken dag som helst. Det hände så många saker, uttryckta på så många olika sätt, så många dynamiker i rörelse. En dag där en mängd olika sorts subjekt möttes, som gav upphov till ett enormt överskott av samhällelighet. En dag som i första hand lär oss att så oerhört många nu har fått nog av den antisociala politik som denna maffiaregering driver och som nu bemöts med en kraft som saknar motsvarighet de senaste åren, varken i form av en studentrörelse – denna extraordinära rörelse som aldrig har agerat med en sådan kraft och en sådan radikalitet som dessa dagar – eller som tidigare uttryckts i en sådan bred och varierande rörelse.
Inom denna mångfald finns helt klart många olika synsätt, dagen hade många olika nyanser men är ändå en kompakt gemensam erfarenhet. Men det intressanta faktumet under denna dagen är hur radikal praktiker den tog sig uttryck i, utifrån det upprop den 16 oktober om att ”stå eniga mot krisen”. Dagen blev en enorm misstroendeförklaring mot Berlusconiregeringen, mot högern, mot hela den maffia som styr den italienska politiken.
Berlusconi har tre rösters övervikt, en knapp majoritet som kommer göra det svårt för honom att styra i parlamentens två kammare.
De många olika starka motsättningar som finns i hela landet börjar nu kopplas samman och i sin komplexitet finna en enhetlig anda.Vi måste se till behovet av att reflektera och diskutera tillsammans inför den tid som komma skall.
Under dagen såg vi en mängd olika subjekt och generationer agera, utifrån en ilska och upprördhet som inte tidigare framträtt i detta land. Vi har nått ett mer europeiskt och mindre lokalt politiskt klimat än vanligt. Det är härifrån måste utgå för att skapa ett gemensamt politiskt alternativt rum inom denna nya fas.”
http://motkraft.net/2010/12/14/italien-det-var-sista-droppen-nu-brinner-rom/